förnummit, att herr Vojnarovskij icke hade lust att efterträda sin morbror, den avlidne Mazeppa, enär han icke blott tillägnat sig Mazeppas hela skatt, utan ock alla klenoder och regalier, som av gammalt tillhört den efterträdande fältherren, och i händelse han ej ville bliva fältherre i den avlidnes ställe tillhörde honom rättsligt ingenting, enär Mazeppa ej lämnat efter sig något testamente och ej testamenterat något åt honom. Därför lät hans högtsaliga kungl. Majestät anordna en undersökning, och en kommitté tillsattes, bestående av general Poniatowski, ombudsrådet von Müllern, kammarherren Klingenstjerna och kanslirådet von Kochen. Efter anställd undersökning fälldes också utslag i denna sak, enligt vilket allt tillerkändes herr Vojnarovskij. Men kosackerna höllo på att Vojnarovskij skulle bliva fältherre, emedan han icke blott förut beklätt posten såsom underfältherre i Mazeppas frånvaro, utan därjämte tagit till sig den förre fältherrens kassa. Men kosackernas yrkande avslogs, och fältherrevärdigheten överlämnades åt herr Orlik, som i början ogärna ville mottaga den; men alldenstund hans högtsaliga kungl. Majestät fasthöll därvid, måste herr Orlik nöja sig därmed. Emellertid kom herr Vojnarovskij och lovade Orlik 3,000 dukater, om han ville antaga denna charge, varpå Orlik upphöjdes till fältherre, och herr Vojnarovskij behöll allt, vad Mazeppa lämnat efter sig av guld, juveler och andra värdesaker.»
Så långt denna helt visst trovärdiga skildring av
Mazepas ändalykt. En hjältes död! Ännu i det allra sista
märker man hans pänningsnikenhet och hans misstro även
mot sina allra närmaste. Och knappt hade han lyktat sina
ögon, förrän kivet begynte om hans kvarlåtenskap.
Emellertid fick Mazepa en ståtlig begravning, som mången verklig hjälte skulle kunnat avundas honom, ty trettio svenska officerare – helt visst några av sin tids
