170
en tvåhövdad (österrikisk eller rysk) käjsarörn. I senare fallet en händelse som ser ut som en tanke!
* *
*
Den 5 april 1710 hade Mazepas sekreterare, Filip Orlik, avlagt trohetsed såsom hetman, sedan Vojnarovskij, trots kosackernas önskan, på det bestämdaste vägrat att övertaga sin morbrors svåra ämbete såsom lillrysk hetman och chef för den zaporogiska armén under svenskt beskydd och till och med givit Orlik 3,000 dukater för att han skulle övertaga bulavan. Denna utnämning bekräftades den 10 maj av Karl XII, som i sitt på latin avfattade utnämningsbrev (förvarat i R. A.[1]) berömmer Orlik och »det fräjdade lillryska folket, som suckar under det vanmäktiga moskovitiska herradömets ok»; kungen lovade därjämte att icke nedlägga vapnen mot »Czarus Moskoviæ», att söka upprätta den forna kosackfriheten, trygga Ukrainas gränser och försvara dem mot gemensamma fiender.
Orlik, vilken vi längre fram skola återse i Stockholm, var utan tvivel den mest begåvade och mest sympatiske i det blandade sällskap, som kallas mazepintser, d. v. s. Mazepas överlevande fränder och anhängare, och ända till sin död (omkr. 1742) förblev han de gamla kosackiska frihetsidealen trogen med ungdomlig entusiasm och en för zaporogerna mindre vanlig energi. I ett brev till drottning Ulrika Eleonora 1719 (i R. A.) kunde han också med en viss berättigad stolthet säga: »Jag vill förtyga then trohet, hwilken min Krigmacht glorieust bewijst, hwilken effter thet pultaviske slaget, sedan Fahrkåsterne woro af fienden borttagna, hans högtsahl. Kongl. Mayt tå han blesserat war, öfwer Nyper-strömen öfversatte och intill Bender genom öde och obanade marker med högsta trohet hans Mayt
- ↑ = Svenska riksarkivet.
