Mazepa var hans morbror och min hustru, född Horodisko, var herr Vojnarovskijs moster. Han lovade från början att ge mig några hundra dukater, därför att jag hade understött honom i besittningen av pängarna, då jag intygade, att det icke var en offentlig kassa, utan fältherren Mazepas enskilda medel. Och om jag ville yppa sanningen, så vore det otvivelaktigt, att Mazepa har tagit i besittning tre fältherrars pänningar, nämligen Bruchovietskijs, Mnohohrisjnijs och Samojlovitj’, samt Samojlovitj’ trenne söners rikedomar: Simeons, den av tsaren i Sievsk avrättade Grigorijs och den till Sibirien förvisade Jakobs, vilket allt stannat i Mazepas händer. Men även offentliga inkomster av arrenden stannade hos Mazepa, och efter hans död tog herr Vojnarovskij alla dessa allmänna pänningemedel och klenoder, änskönt Mazepa icke tog dem med sig till Ukraina. Mazepa skickades av kosjevojen Sirko undan den yttersta dödsfara till Samojlovitj i Baturin och därifrån till Moskva. Sedan användes han i femton år av Samojlovitj i hovtjänst, utsågs av honom till generalasaul, vilket ämbete han förvaltade i sex år, och sedan Samojlovitj förvisats till Sibirien, efterträdde Mazepa honom och tog till sig alla kassor och offentliga medel.»
Detta var domen över död man, och den, som fällde detta omdöme, hade varit fyrtio år i Mazepas tjänst. Vad tänkte Karl XII, då han mottog detta brev?
Ridån gick nu ned över ett av vår historias underbaraste skådespel med alla dess växlande tablåer från Narva till Bender. Men den epilog, som sedan följde, utspelades icke på Ukrainas bloddränkta jord. Dess fragmentariska scener måste hopletas från Moskva och Petersburg, från Sibiriens snöhöljda stepper, från Skåne och Sveriges huvudstad.
