VII.
DEN STORA EFTERRÄKNINGEN.
Det var ett sällsynt brokigt följe, som efter Karl XII kom från Turkiet till Sverige år 1715. Den europeiska Orientens samtliga folkslag voro här representerade – icke minst judar och greker, och huru olika dessa objudna turister än voro sinsemellan i språk, religionsbekännelse och seder, hade de dock ett gemensamt: större eller mindre pänningekrav på Karl XII och den svenska statsskassan. Om dessa stackares och skojares öden i Stockholm läses utförligt i Th. Westrins intressanta uppsats om Karl XII:s orientaliska kreditorer i Hist. Tidskrift (1900). Här vilja vi endast sysselsätta oss med de mazepintser, vilka efter det stora skeppsbrottet vid Dnjeper och Dnjester såsom små spillror av ett stort vrak slungades upp på skånska kusten. Källan för dessa lillryssars passionshistoria är nästan uteslutande det svenska riksarkivets »Cossacica» och biografiska material.[1]
Förutom Mazepas nominelle efterträdare såsom lillrysk hetman under svenske kungens protektion, Orlik (med hustru och barn) samt systersonen Vojnarovskijs maka, bestod den ukrainska kolonien i Stockholm 1716–1720 av följande notabiliteter: generaldomaren Kliment Dolhopoli,
- ↑ På uppdrag av Sjevtjenko-sällskapet i Lemberg publicerar författaren de dithörande aktstyckena i det lillryska lärda samfundets årsskrift 1909 med anledning av det 200-åriga Poltava-jubileet.
