skulle begynna sitt väldiga omdaningsarbete, skulle han ha rett sig klent, om han ej bland sina andliga föregångare och medhjälpare räknat de för sin tid utmärkta språk- och religionslärare, som uppammats av den lärda skolan eller akademien i Kiev och som genom sin lillryska nationalitet slogo den brygga, som förmedlade den österländska kulturens inträde i det då ännu barbariska storryska tsardömet.
Men illa lönades lillryssarna för dessa kulturella tjänster. När tatarerna i början av det trettonde århundradet inträngde i östra Europa från Asien, vart »Ukraina» det närmaste offret för deras ödeläggelser, som kröntes med Kievs förstöring (1240). Och landets naturliga läge, med bristen på bestämda gränskonturer, försvårade upprättandet av ett nytt lillryskt rike, hälst som lillryssarna själva i högre grad än andra slaver tyckas ha saknat förmågan av en målmedveten politisk statsbildning. Ukraina hemföll till större delen åt Litauen, och endast i Volynien och Halitsch kunde lillryska furstar ännu en liten tid hålla stånd mot den politiska upplösningsprocessen. Genom Polens personalunion med Litauen (1386) fick det polska elementet överhand i Ukraina och gjorde sig nästan allsmäktigt efter unionen i Lublin 1569, varigenom Litauen och Rus (Vita Ryssland jämte Ukraina) fullständigt uppgingo i det mäktiga polska konungariket.
Skenbart tycktes detta vasallskap icke göra något intrång på lillryssarnas nedärvda frihet. Sigismund August bekräftade 1572 lillryssarnas »likställighet» med polackerna, och 24 år senare stadgades det genom den kyrkliga unionen mellan Polen och Ukraina, att de grekisk-ortodoxa visserligen skulle stå under påvens överhöghet, men åtnjuta fullständig religionsfrihet. Ja, ännu så långt fram i tiden som år 1621 kunde det förekomma, att en Sahajdatjnyj – den förste lillryss, som antog den officiella titeln av hetman (det tyska Haupmann, kapten) – i slaget vid Chocim hjälpte polackerna mot turkarna.
