bekännelse räddade icke Mazepas systerson från det sibiriska livstidsfängelset.
Vojnarovskijs trotjänare Andrej Jakubovskij skildrade i brev till sin husbondes hustru, som nu mera var bosatt i Stockholm, huru eländigt han hade det. »Han står under så sträng bevakning, att jag knappt törs tala ett ord med honom. Det vore bättre att vistas bland hedningar och turkar än här, där det icke finns någon barmhärtighet. Jag och min herre behandlas så, att hundarna hava mer frihet än vi och icke bliva så grymt inspärrade.» Dessutom svävade den gode Jakubovskij i ständig ångest för att Vojnarovskij skulle bliva »utfrågad rörande Mazepas affärer».
Fru Anna Vojnarovska, född Mirovitj, gjorde upprepade försök hos både ryska och svenska regeringen att få hans hårda lott lindrad. Hon uppsökte det ryska sändebudet Bestuzjev och lovade, att gosudaren skulle få hälften av den summa, som Vojnarovskij hade att fordra av svenska kronan, om han finge förlåtelse, och hon tycktes vilja muta ministern själv, eftersom hon erbjöd 10,000 dukater åt den, som kunde utverka detta. Men vid denna anhållan fästes intet avseende. Den svenske ministern i Petersburg, baron Cedercreutz, kunde eller ville icke göra något i denna sak; det engelska sändebudet Camperdon ville ej höra på Jakubovskijs jämmer, och den holsteinske representanten Stambke avspisade honom med en allmosa av fem dukater. Och den svenska regeringen var vanmäktig i denna sak.
Med ett dagtraktamente av två kopek och med blott en häst måste Vojnarovskij anträda den förfärliga resan till Sibirien. Av Stambkes kammartjänare fick han en varm peruk, och av sin hustru hade han fått en sändning med linne och skodon, vilka senare dock voro för små för honom, så att de måste säljas. Jakubovskij fick följa sin herre till Tobolsk, men måste där vända om, under det att Vojnarovskij fortsatte till sin bestämmelseort: Jakutsk. Där
