Sida:Alfred Jensen. Mazepa. 1909.djvu/200

Den här sidan har korrekturlästs

186

tillbragte han ännu många förfärliga är i hemsk isolering och var knappt igenkänlig, då den tyskfödde ryske akademikern Gerhard Friederich Miller år 1737 under sin sibiriska forskningsresa upptäckte den en gång så levnadslustige och elegante översten Vojnarovskij i ödsliga näjder, dit knappast en europé ännu satt sin fot. I sitt testamente hade han anslagit 1,000 thaler-albert »åt den ort, där hans syndiga kropp skall ligga begraven». Denna önskan kunde icke gå i fullbordan, ty ingen kristen präst jordfästade honom, och ovisst är, var hans förmultnade ben vila i steppen under Sibiriens snötäcke. Hans död torde ha timat senast 1743, d. v. s. ungefär samtidigt med olycksbrodern Orliks. Båda föllo de offer för Mazepas politiska brottslighet, den ene i det kalla norden i bortre Asien, den andre slungad av ödet till Balkanhalvöns soliga näjder.

Till Sverige hann Mazepas systerson sålunda aldrig, men hans maka, som tycks ha varit en mycket energisk kvinna, vistades länge i Stockholm och gjorde sig därunder mycket märkbar genom sina ständiga pänningekrav och yrkanden. Hennes far, överste Mirovitj, hade redan 1707 blivit tagen till fånga vid Lachowice och förts till Sverige, där han dog i Göteborg. Mellan familjerna Orlik och Vojnarovskij rådde sedan gammalt en stor rivalitet och ett groll, som yttrade sig på mångahanda sätt. Orliks gemål drog sig icke ens för att i en av sina skrivelser till den svenska regeringen insinuera: »Gud vet, vem fru Vojnarovska slutligen tillhör – antingen Vojnarovskij eller sin förre man Zabila». Vi hava redan av Skoropadskijs brev erfarit, att en Zabila (Zabjela) i Bender lät skilja sig från sin hustru på grund av hennes lösaktiga leverne, och om hon skulle vara identisk med den kvinna, som sedan gifte sig med Mazepas systerson, ställer detta onekligen hennes person i en något tvetydig dager.

För att undanröja alla obehagliga rykten försäkrade fru Anna Vojnarovska i ett brev till svenska regeringen,