188
års tid. Går hon ur Landet ohulpen och transporterar sin fordring på nogot annat Herrskap, så lär man säkerligen ei slippa så lätt.»
Resultatet av de långvariga förhandlingarna, för vilka Westrin redogör i sin ovannämnda studie om Karl XII:s orientaliska kreditorer, blev, att Anna Vojnarovska 1721 fick fyra tunnor guld med vissa avdrag, särskilt för det henne tillerkända godset Tynnelsö och fastighet i Stockholm (den tomt där Svea-salen nu står). Men ännu var hon icke nöjd. I ett brev till kungen klagade hon över att hon till Tynnelsö hade fått endast 13 hemman i stället för utlovade 26, enär det vore för litet för godsets underhåll, och med sin makes svenske kammartjänare Anders Hallenberg förde hon en lumpen process om 100 dukater, som denne Hallenberg skulle ha lämnat hennes mor i Tobolsk för Vojnarovskijs räkning, och som han efter hemkomsten till Sverige återkrävde med 6 % ränta. Genom ett kungligt utslag av 1736 dömdes hon att betala denna skuld, sedan Hallenberg styrkt sina rättsliga anspråk. På 1740-talet sålde hon Tynnelsö till kungen och flyttade till utlandet, och först nu fick man i Sverige lugn från det hållet.
Men hennes son Stanislaw gjorde sig ännu påmint på ett mindre trevligt sätt. Han hade studerat vid seminariet i Breslau och vid ett juridiskt kollegium i Linz, varifrån han med sin informator Jean de Ring kom till sin mor i Stockholm. Gång på gång begärde han pass för utländska resor, och 1743 anhöll han om respass till Åbo för att »ordna sina angelägenheter vid fredsslutet med Ryssland»; ja, han fordrade till och med, att frågan om Vojnarovskijs frigivande[1] och om de av ryssarna konfiskerade familjegodsen i Ukraina skulle upptagas i fredspreliminärerna. Och samma år uppvaktade han konungen med en skrivelse, vari det hette:
- ↑ Då torde hans far redan ha dött, ehuru sonen icke synes ha haft vetskap härom.
