190
sydöstra Europa. Och framför allt kan man undra, huruvida fru Vojnarovska hade några rättsliga anspråk på de pängar, som Mazepa hade lånat åt Karl XII i Budistje, ty enligt alla uppgifter voro dessa 60,000 thaler tagna ur den kosackiska krigskassan i Lilla Ryssland och tillhörde sålunda ett rike, som i själva verket icke längre hade någon politisk självständighet och följaktligen förverkat sin arvsrätt.
Men för svenskarna voro Karl XII:s efterräkningar något mer än blotta skuldsedlar; det var för dem en hederssak att hålla det svenska namnet fläckfritt även i de ukrainska emigranternas ögon och att åt eftervärlden lämna en så ljus bild som möjligt av den oförliknelige hjältekonungen. »Älskadt vare det folk, som i sin storhets fall gjorde sin fattigdom ärad inför världen!» lyda de vackra slutorden i Heidenstams »Karolinerna».
* *
*
Återstår oss nu blott att nämna några ord om de
mazepintser, som med Vojnarovskij hamnade i Ryssland
och Sibirien.
Bland dem, som kommo först till Sverige, innan de åter vinddrevos över havet, var Orliks svåger, Grigorij Hertsik. Dennes fader, Pavel, var en lillrysk jude från Uman, som flyttat till Poltava, där han satt vid ett stånd på torget och sålde nålar samt annat kram. Genom intriger lyckades han emellertid bli vald till – överste av Poltava. Efter denna upphöjelse skämdes han för sin låga börd – fadern hade låtit döpa sig för att undkomma Chmielnitskijs slaktande – och kallade sig i officiella handlingar endast Pavel Semenovitj. Han lämnade krigstjänsten i slutet av 1690-talet, lade i dagen en stor ortodox fromhet och byggde i Kiev en kyrka, där han blev begraven.
Dennes son, Grigorij Hertsik, spelade en ganska
