»Nu är det tid för mig att ta itu med er, lillryssar!»
Denna hotelse, som tsar Peter halvt på skämt utslungade mot Mazepa, skulle allt för snart bliva en hård värklighet. Likasom Mensjikov efter det stora »förräderiet» hade till »roten förstört det zaporogiska rövarenästet» vid Tjortomlyk 1709, krävde »det enda odelbara Rysslands» politiska intressen, att Ukrainas självstyrelse, för vilken Mazepa varit den siste representanten, upphävdes, och efter det stora krigets slut följde de inre »reformerna» slag i slag: 1720 infördes i Lillryssland ett krigskansli, som var oberoende av hetmanen och lydde direkt under regeringen i Petersburg; år 1721 upprättades ett storryskt domstolskansli i Ukraina och året därpå ett lillryskt statskollegium. Och de hetmaner, som valdes efter Mazepa, voro mer eller mindre beroende av den ryske imperatorn; den år 1727 valde hetmanen Daniel Apostol, vars yngre dotter var gift med Kotjubejs son Vasilij, fick vid sin sida den storryske Naumov.
Vad Peter I påbörjat, fullbordades av Katarina II. Den lillryske nationalskalden Taras Sjevtjenko skrev också i en av sina dikter (med hänsyftning på inskriften på ryttarstatyn över den store tsaren: »Petro primo – Catarina secunda»):
»Han, den Förste, vårt Ukraina |
