196
Den siste nominelle hetmanen av Lilla Ryssland var greve Alexej Grigorjevitj Razumovskij, till börden en kosackbonde vid namn Rozum, som till Katarina II:s synnerliga välbehag betygade »den lillryska offervilligheten» genom att bränna upp det märkliga papper, som innehöll – kosackens äktenskapskontrakt med käjsarinnan Elisabet. Zaporogerna, som efter Poltava-katastrofen sökt sin tillflykt i Turkiet, fingo visserligen återkomma under käjsarinnan Annas regering 1734; men år 1775 förstördes Sitj totalt, och kvarlevorna av denna krigarstam grundade då ett nytt »sitj» i Dobrudzja vid Donau. De fingo visserligen återvända och slå sig ner i Bessarabien såsom jordbrukare, men det krigiska samhället fanns icke längre. Efter Krims erövring (1783) hade det alls ingen betydelse, och under Nikolaj I fullbordades det storryska nivelleringsverket genom upphävandet av den magdeburgska statsrätten i Lillryssland. Den siste zaporog-kosjevojen Peter Kalnisjevskij förvisades 1776 till Solovetska klostret i Norra Ishavet, där han dog 1803.
Många lillryska folkvisor vittna om den förstämning, som de nya förhållandena väckte hos det lillryska folket. Mest härmades man kanske över de militära ändringarna och de förordningar, varigenom de lillryska rekryterna drevos till »linien», d. v. s. till de militärgränser, som under Katarina II upprättades i de södra landsändarna. Några prov på denna diktning må anföras:
| 1. |
Upp, o Charko! Far, statt upp! Vi länge nog fått sova. |
