8
lillryska folkets anarkistiska individualism och kommunism sitt mest karaktäristiska uttryck.
Ordet kosack (kozak, kazak), till betydelsen något besläktat med det i Ungern och hos sydslaverna brukliga, ävenledes asiatiska låneordet hajduk (kringstrykande legoknekt), omnämnes först i ryska krönikor i samband med tatariska angrepp, något som ju ock bekräftar ordets tatariska ursprung, och i ett brev av är 1492 från den krimske khanen Mengli-Girej till tsar Ivan III talas det om ordynska kosacker. Sedan omnämnas de flerestädes i västra och södra näjder av det nuvarande Ryssland, och betydelsen växlade något allt efter vistelseort. På halvön Krim utgjorde kosackerna den lägsta samhällsklassen, som saknade jord och avlönades med krigsbyte; i västra Ryssland voro de skattefria jordbrukare, och vid floderna (Dnjeper, Don, Volga) livnärde de sig huvudsakligen med fiske.
Efterhand fingo kosackerna längs mellersta och södra Dnjeper en avgjort krigisk karaktär, enär de frihetsälskande lillryssarna i dessa avlägsnare näjder med vapen i hand sökte icke blott sin utkomst, utan ock sin personliga frihet, och till dem sällade sig mer och mer diverse hemlösa och äventyrliga element, som av ena eller andra skälet ville trygga sig för både tatarisk-turkiska och polska övergrepp. Den polska regeringens politik gick därför ut på att så mycket som möjligt reglera denna nya stat inom staten och vinna en del av dessa fribytare genom att åt dem upprätta en skattefri militärgräns gent emot de asiatiska horderna, men så småningom tvinga de övriga såsom jordbrukare in i den polska samhällsordningen. Det senare misslyckades grundligt, såsom vi redan sett; men det förra lyckades så mycket bättre, och därigenom smiddes ett nytt vapen, som snart nog skulle riktas mot den polska adelsrepubliken själv. Redan 1506 utfärdades en polsk förordning, att kosackerna skulle delas i »nizovtser» (zaporoger) och »gorodovyer» (i Ukrainas städer), och under Stefan Batory
