upprättades en besåldad kosack-armé av 6,000 man i polsk tjänst, varemot de övriga – det stora flertalet – hänvisades till jordbruk, fiske, hantverk och fritt krigaryrke vid södra Dnjeper. Det är just de senare, som under namnet zaporoger kommo att spela en så betydelsefull och glänsande, om ock kortvarig roll i östra Europas historia.
En blick på kartan visar oss, att Dnjeper vid Kievs höga strand gör en stark svängning åt vänster för att kringgå de östligaste utlöparna av Karpaterna, som floden icke mäktat bryta sig igenom. Men för att nå fram till Svarta havet har Dnjeper i sitt nedre lopp sedermera besegrat kullarnas hinder och söndersmulat klippväggarna. Härigenom uppstodo de s. k. porogerna, d. v. s. trösklarna eller forsarna, som än i dag göra flodfarten omöjlig (utom för enstaka roddbåtar under ledning av beprövade lotsar), och det var dessa trösklar, över vilka våra svenska roddsmän från vikingatiden snavade, så att de måste släpa sina lätta farkoster över landtungorna för att kunna fortsätta vidare till havet. Inalles finns det på en sträcka av c:a 70 kilometer söder om staden Jekaterinoslavl 11 »trösklar» (poroger) och 6 »stängsel» (zaborer), och av de förstnämnda kände den höglärde medeltidsgeografen, kejsar Konstantin den purpurfödde, de ursprungliga svenska namnen på sex: Essupi (»sov icke!»), Ulvorsi (»holmfors»), Gelandri (»den ljudande»), Aifor (»alltid forsande»?), Baruforos (»böljefors»), Leanti (»den leende»?) och Strukun (»stråk»?).
Dessa flodkatarakter erbjödo sålunda en naturlig skyddsmur mot fientliga angrepp till sjöss, och där bakom byggde de zaporogiska kosackerna sitt hart när oåtkomliga rövarnäste på öar och holmar. Detta befästade läger kallades Sitj (betyder egentligen uthuggning, skogsglänta), och det flyttades efter omständigheterna från den ena ön eller holmen till den andra. Inalles känner man 8 sådana Sitji, av vilka de viktigaste voro på Chortitsa och vid mynningen av Tjertomlyk. Konung Sigismund I (d. 1548) gav
