|
än Mazurisk sand i norden. |
I Slowackis drama »Mazepa» (1834, omarbetning 1840) har fantasien fått fria tyglar och under inflytande av Calderon alstrat ett skräckfullt skådespel om hämnd och svartsjuka. Konung Jan Kazimierz är på besök hos en wojewoda, vars unga hustru i det andra giftet Amelia blir föremål för en tredubbel hyllning: av sin styvson Zbigniew, dramats egentlige hjälte, samt av konungen och av dennes page Mazepa. Då wojewodan erfarit, att Mazepa har smugit sig in i hans makas alkov, låter han mura för den, under förevändning att det skall bliva ett bönekapell åt kungen; men denne får höra den instängde pagens stönanden och räddar honom från att bliva levande begraven. Zbigniew låtsas duellera med Mazepa, men begår i själva verket självmord, och Mazepa yppar för Amelia styvsonens brottsliga böjelse. Amelia tar in gift; den gamle wojewodan dödar sig med dolk, och Mazepa skickas bort av kungen med ett lömskt brev, som ger en antydan om att Mazepa bör göras oskadlig (fängslandet på hästryggen).
I detta drama – ett av Slowackis svagare stycken – framställes Mazepa såsom en polsk ädling comme il faut. Han är något lättsinnig och kärleksyr, men också ridderligt tapper och ädelmodig. Han sårar sig själv i handen för att avvända misstanken från kungen, som utanför Amelias fönster nattetid smugit sig i sin pages dräkt och därvid blivit sårad i handen av wojewodan eller av Zbigniew.
Starkt påverkad av Slowacki, men självständig i kompositionen och med en djupare karaktärisering än dennes äktspanska duell- och maskeringsdrama är polacken Witold Bogdankos tragedi »Jan Mazepa» (Posen 1870) likaledes i fem akter och på blankvers. Den unge hovmannen i Jan Kazimirs tjänst, Mazepa, älskar en fröken Celina, till vilken
