som för moskoviterna blev en spefull benämning på lillryssen i allmänhet.
I krigstid hade kosjevojen oinskränkt myndighet, men i fredstid låg all makt hos folkförsamlingen eller det folkvalda rådet. Vid slutet av varje år skulle han avlägga räkenskap för sin förvaltning, och om han då befanns skyldig till missbruk, blev han ögonblickligen avsatt, stundom till och med straffad med döden. Därför förekom det också oupphörliga ömsningar av atamaner eller kosjevojer. Till tecken på sin värdighet hade han bulova, en spira eller kort, klubblik stav, vanligtvis försedd med en klotrund prydnad i toppen. Någon särskild bildning utöver det praktiska krigaryrket fordrades ej av honom, och det förekom till och med, att mången f. d. seminarist, som från Kiev hamnat i Sitj och valts till kosjevoj, rent av förnekade sin läs- och skrivkunnighet för att ej väcka misstankar, och denna brist, värklig eller låtsad, hade dessutom den fördelen, att kosjevojen slapp skriftligt binda sig genom kontrakt eller dokument.
Den ryske konstnären Rjepin har målat en vida bekant, även i Stockholm förevisad tavla, framställande zaporoger, dikterande ett smädebrev till turkiske sultanen – ett konstverk, som utom sitt historiska intresse även mästerligt framhåller olika skiftningar av skrattet och hånlöjet. Att professor Rjepins komiskt-burleska teckning icke är överdriven, därpå äga vi historiska bevis. När t. ex. sultanen Mohamed IV i en övermodig skrivelse till zaporogerna, med framhållande av sina många titlar såsom »solens och månens broder, Guds ättling och ståthållare, härskare över Macedoniska, Babyloniska, Jerusalemska och Egyptiska riket» etc. etc, ville tvinga de uppstudsiga kosackerna till ödmjuk underkastelse, svarade dessa med ett brev, varav en kopia föreligger från senare delen av det sjuttonde århundradet. Detta kostliga dokument, på vars relativa äkthet kännare ej tvivla, är av följande lydelse:
