14
»Du turkiske satan! Den förbannade djävulens broder och kamrat och själva Lucifers sekreterare! Vad är du för en avgrundsriddare? Hin onde spyr ut, vad din här slukar. Du är inte värd att ha kristna söner under dig. Din här frukta vi icke; till lands och vatten skola vi slåss med dig, du babyloniske köksmästare, macedoniske tunnbindare, jerusalemske bryggare, alexandrinske getabockstjuv. Stora och Lilla Egyptens svinaherde, armeniske galt, tatariske bagge, Kamieniec’ slaktardräng, Podoliens missdådare, själva djävulens ättling, all världens och den undre världens tokstolle, svintryne och hästsvans, rödhåriga hynda, odöpte skalle, måtte den onde taga dig! Så svara kosacker dig, hedning. Ovärdig är du sanna kristnas moder. Datum känna vi icke, ty vi ha ej kalender. Måne på himlen, året i boken och för rästen samma dag hos oss som hos er.
Kosjevoj atamanen Ivan Sirko med hela sin
zaporogiska här.»
Såsom verkställande och rådgivande myndighet hade kosjevojen vid sin sida åtskilliga höga förtroendemän: en general-asaul eller jesaul, som kommenderade hären i kosjevoj atamanens frånvaro och hade uppsikt över trupperna i fredstid, en domare, som förvarade silversigillet, och en sekreterare eller skrivare (med penna och bläckhorn av silver). Dessutom hade varje kuren en underataman, som hade en mindre käpp till tecken på sin rang.
Den bäste kännaren av zaporogernas historia, D. I. Evarnitskij, direktör för det etnografiska museet i Jekaterinoslavl, lämnar i sina många arbeten intressanta upplysningar om zaporogernas seder och bruk. Det var i fredstid ett lättjefullt, enformigt liv, som synes mig något erinra om montenegrinernas – det enda europeiska folk i nutiden, som i någon mån skulle kunna jämföras med de lillryska kosackerna.
De stego upp med solen, tvättade sig i rinnande
