16
vatten, och efter morgonbönen satte de sig till en varm frukost. Förmiddagarna tillbragte de med att se om sina hästar, putsa vapnen, laga kläder och – att röka. Klockan tolv slog kocken i varje kuren (kasern) på en kittel, till tecken att middagen var serverad. Den bestod vanligtvis av en fisk- eller mjölrätt med vatten och kväs (»dricka»). För kött måste de betala extra åt kocken. Vid högtidliga tillfällen vankades hirs- eller majskaka med saltad fårost eller med pastrema (soltorkat fårkött) samt teterja (på kol gräddade pannkakor). Till soppan använde de skedar, men den fasta födan inmundigades med fingrarna. Såväl före som efter måltiden lästes en bön. Kvällarna fördrevos med sång, musik och dans. De vanligaste instrumenten voro kobza (bandura, en åttasträngad gitarr eller luta), fiol, cymbal och rörpipa.
Strängt ortodoxa, iakttogo zaporogerna noggrant så väl fastorna som firandet av den grekiska kyrkans hälgdagar, och då tog man rikligt skadan igen. Visiter avlades, det sköts med bössor, det röktes och dracks först och sist. Om »ljuljka» (pipan) heter det i en gammal lillrysk folkvisa:
»Pipan skänker själen ruset.
Hjärnan friskas upp av snuset».
Under krig höllo de sig i allmänhet nyktra, och det lär ha hänt, att en full ataman under en sjöfärd kastats överbord. Men hemma i Sitj överlämnade de sig allt för gärna åt »vinets» njutningar. Dryckenskapen frodades på krogen, som de poetiskt kallade »knjagina» (furstinnan), och de kunde ej leva utan okovyta (aqua vitæ). När en hetman vid namn Apostol år 1733 i Gluchov invigde sitt nya stenhus, gav han en »bankett», där den 75-årige värden själv söp sig värst full och fick slag i vänstra sidan, så att man måste skicka bud till Moskva efter »recept».
