Rättskipningen hos zaporogerna var lika enkel som kraftigt verkande. Förnärmelser mot överheten straffades med att den skyldige bands vid en kanon på torget och sedan vanligen sönderslets av mängden; en tredskande gäldenär fjättrades i kedja vid en kanon, och en tjuv näpstes med knut under en galge. Den vanligaste bestraffningen bestod i prygel vid skampålen på torget, där det alltid fanns till hands torra ris med blyklumpar i ändan, och stundom upprepades exekutionen flera dar å rad, någon gång med dödlig verkan. För mord och svårare förbrytelser, såsom olovligt umgänge med kvinnor, stadgades dödsstraff än i form av levande begravning, än i en galge, i vars järnhake brottslingen fästades, sittande på en häst, varpå hästen rycktes undan. Även spetsning på påle hörde till den tidens barbariska straff, och härutinnan hade lillryssarna helt visst goda föredömen både i Moskva och i Polen.
Så förflöt detta liv, tidtals enformigt, men dessemellan avbrutet av vilda fäjder och djärva plundringståg. På ålderdomen gingo åtskilliga kosacker i kloster för att försona sina synder. Men de flesta stupade, försvunno spårlöst eller begravdes utanför Sitj i full rustning. En slovakisk präst, som råkade följa Karl XII genom Ukraina, har skildrat en dylik begravning, till vilken vi längre fram återkomma. Och på kosackgraven sattes stundom ock en flaska med »okovyta», för att zaporogen ej skulle törsta ihjäl, innan han slapp in i sitt himmelrike.
Detta lillryska folk, som koncentrerade sig i Dnjepers kosacker, hade sålunda i brokig blandning de dygder och laster, som pläga känneteckna s. k. naturfolk. De kunde vara grymma, vilda, sluga, trolösa, omåttliga; men de visade också vackra prov på öppenhjärtighet, barnslig godhet, enkelhet i levnadsbehov, gästfrihet och personlig hederskänsla, och alla dessa egenskaper återspegla sig mer eller mindre hos deras hetmaner och atamaner. Men framför allt voro de besjälade av en häjdlös frihetslust, som i
