Turckarne och Tartarerne, dem de både til lands och siös på swarta hafwet gjorde mycken skada».
»Deras mackt war ej alltid lika stor. Om sommaren växte hon ofta til 30,000 man, hvilke lupo tillsammans utur Ukraine och nästgräntzande orter, ty aldenstund man hölt dem för de stridbareste af alle Cossaker, så hade de uti hela Ukraine det anseendet, at när de reste sig op, föllo gemenligen alle inwånarena dem til. De ledo inga qwinfolck hos sig. Då de ifrån Pohlen eller andra orter röfwade och bortförde några qwinfolck, sålde de dem genast till Turckarne eller Tartarerne. Imedlertid om någon besof en sådan fånge eller trälinna, som han hade, blef han utan nåd fördränckt. När en ung Cossak kom til dem, lemnades honom frihet att föda sig med fiskande och skiutande, så länge årstiden wille det tillåta. Sedan mot wintern gaf han sig hem igen och gifte sig, om han hade lust. De åter, som ej wille gifta sig, bedrefwo öfwer wintern så mycket större lösacktighet som Cosackerne höllo til den ändan uti städerne lättferdiga kohnor fahla. Wid första Wåhredag begofwo de sig til Zaporoverne igen. Elliest hållas hustrurna i Ukraine mycket strängt.»
Vidare omtalar vår stränge sedeskildrare, att 4,000 man alltid måste vara i Sitj. På den största holmen funnes 30 hus, så stora och rymliga att 400 till 500 personer kunde ligga i vart och ett. I Poltava avyttrade kosackerna fisk, pälsverk och salt, men tillhandlade sig viktualier, tobak, brännvin, bly, krut och järnredskap. Dessutom fodrade de sina hästar i staden över vintern, enär det ej fanns hö hemma.
Adlerfelt, Karl XII:s kammarherre under fälttågen, vilken stupade vid Poltava, efterlämnande den värdefulla dagbok, som 1740 utgavs av hans son, fick i likhet med de flesta utlänningar en ofördelaktig uppfattning av de zaporogiska kosackerna. I en not säger han: »De bo ännu i dag blott i jordkulor eller ock i tält, gjorda av filt, för att
