nödvändigheten av att söka bundsförvanter mot papismen och mot det svenska östersjöväldets rivaler i öster och söder, från Dnjepers och Dnjesters okända näjder.
Redan år 1626 kommo den svenske adelsmannen[?] Georg Bernhart och Alexander Ljubim Rubtsov, en rysk fånge, som befriats från Marienburgs fästning, till Moskva för att å svenske konungens vägnar anhålla om tillstånd att fritt få färdas till Zaporozje genom det ryska tsardömet. Men tsaren, som icke utan skäl misstänkte en diplomatisk avsikt bakom denna reseplan, vägrade med hänvisande till Stolbova-fredens bestämmelser, vari det icke var tal om lov för svenska sändebud att släppas fram till Lillryssland. Och kort därpå knöt Gustav Adolf direkta förbindelser med sin frände, Betlen Gabor av Siebenbürgen, genom sitt ombud Paul Strassburg[1]. som förut vistats å greve Thurns vägnar vid detta hov och kunde inhämta upplysningar om kosackerna och tatarerna.
Dessa underhandlingar blevo ej heller alldeles fruktlösa. År 1629 kom till Moskva från Krim khanens sändebud Chalberdej med ett följe av nio man och bad att få fara vidare till Sverige. Detta beviljades, och de återvände jämte det svenska sändebudet Bernhart från Stockholm följande år, medförande ett förbundsfördrag mellan Gustav Adolf och khanen av Krim mot käjsaren och konungen av Polen. Även 1630 fick det svenska sändebudet Benjamin Baron lov att genom Ryssland färdas till Krim, och han återkom 1632 med beskedet, att tatarerna, för tillfället upptagna av krigiska förvecklingar med Persien, icke kunde lämna någon hjälp genast, men att de längre fram skulle ställa 30,000 man till förfogande.
Även med zaporogerna sökte Gustav Adolf komma i omedelbar beröring, men detta försök strandade på
- ↑ Månne besläktad med den Hans v. Strassburg, som var assessor i Dorpat och adlades 1658?
