24
kosackernas misstrogenhet och vankelmod. Kaptenen Peter L’Amiral och fänriken Jakob des Greves fingo genom Roussels bemedling audiens hos tsaren i Moskva 19 juli 1631 för att utverka sig tillåtelse att uppsöka zaporogernas ataman. De kommo också till atamanen Jan Kulaga, som då vistades i Kanev (Kaniow) vid Dnjeper, och överlämnade åt denne en kunglig skrivelse, som lovade kosackerna dubbel lön och såld mot vad de fått av polackerna, om de »för sin nedärvda tro ville stå emot polackerna och vara i samdräkt och gott förhållande med svenske konungen, men aldrig tillsammans med polske konungen tåga i krig mot någon». Men zaporogerna brydde sig ej ens om att läsa skrivelsen, utan skickade sändebuden till den polske hetmanen Koniecpolski i Bar. De sluppo med knapp nöd över Warschau hem till Stockholm, men deras tolk Ivan Jaganov (Johansson?), förut anställd vid utrikeskansliet i Moskva, fängslades av polackerna och sattes på fri fot först år 1634.
Dessa framsynta planer hämmades visserligen genom Gustav Adolfs död, men upptogos med fördubblad kraft av Karl X Gustav, den värdige arvtagaren av Gustav Adolfs snillrika politik. Och samtidigt med honom hade Ukraina och zaporog-republiken fått en statsman och härförare, som för en liten tid fyllde hela Europa med häpnad, beundran och skräck – det var Chmielnitskij.
Bogdan Chmielnitskij hade år 1610 blivit tagen tillfånga av turkarna i slaget vid Cecora, där fadern Michail stupade. Återkommen till Ukraina, ärvde han efter fadern gården Subotov och gifte sig med Anna Samkovna från Perejaslavl. Men han rönte stora motgångar i hemmet, ty en viss Tjaplinskij tog egenmäktigt hans gård och enleverade hans hustru. Han stämde Tjaplinskij inför polska riksdagen, men den avvisade hans klagomål. Det var sålunda närmast personliga oförrätter, som väckte hans oförsonliga hat mot polackerna; men på samma gång var det kärleken till Ukraina, som drev honom att ställa sig i
