spetsen för ett nationalkrig mot Polen år 1648, och detta kröntes med en stor seger vid den lilla floden Zjolte Vody, där det mäktiga Polens lysande här blev grundligt slagen av en kosackhövding i förbund med de tatariska horderna. Från denna stund var Chmielnitskij i folkuppfattningen »blodets ande, jätten som på miljoner människor hämnades sina egna oförrätter», såsom Sienkiewicz uttrycker sig i den gent emot kosackerna något ensidigt orättvisa romanen »Med eld och svärd». Men Chmielnitskij var något vida mer: han var en viktig politisk faktor i östra Europa och hyllades såsom en okrönt monark, t. ex. av Cromwell, vilken i en latinsk skrivelse hälsade zaporog-hetmanen såsom »den grekisk-österländska kyrkans överhuvud av Guds nåde, anföraren för alla zaporogiska kosacker, det polska adelsväldets skräck och störtare, erövraren av fästningar, det romerska prästerskapets förintare samt hedningars, judars och antikrists förföljare».
Men Chmielnitskijs och Ukrainas olycka var att bundsförvanter voro nödvändiga i den ojämna kampen mot det ännu övermäktiga Polen, och dessa bundsförvanter gjorde inga offer för lillryssarnas skull. Redan 1650 hade han kastat sina blickar på den svenska stormakten för att där finna understöd i sina planer mot Polen. Två kosacker i tatarisk förklädnad anlände då till Stockholm, och samma år begav sig Johan v. Meijer från Stockholm till Krim. Såsom mellanhand tjänstgjorde den polske underkanslärn Radziejowski, vars sändebud till Chmielnitskij dock uppfångades på vägen. Efter slaget vid Batog [1652] sände Chmielnitskij till Stockholm för underhandling två kaptener, svenskar till börden, som tjänat i polska armén, men tagits tillfånga, och 1653 anlände en igumen (kloster-abbot) från Aten vid namn Daniel de Græcani (adlad 1657 under namnet Oliveberg), enär drottning Kristina »intresserade sig för det grekiska språket».
Detta var ju också sant, men Gustav Adolfs dotter
