26
intresserade sig så mycket mindre för krigiska angelägenheter, och förhandlingarna mellan Sverige och kosackrepubliken sköto fart först efter hennes tronavsägelse. Karl Gustav skickade till Ukraina – enligt historikern Kostomarovs monografi över Chmielnitskij – en general Wilhelm Karlus, som begav sig dit över Moskva med köpmanspass, samt sedermera från Lemberg en armenier Gamotski, som i sin ungdom hade vistats i Sverige, med nya förslag. Chmielnitskij å sin sida sände den svenske konungen tre turkiska hästar med rik mundering, tre janitjarbössor, tre buffelhorn och tre kosackuniformer med sammet, guld och pärlor. – I det svenska riksarkivet bevaras åtskilliga skrivelser mellan Radziejowski och Chmielnitskij samt zaporoghärens kanslär Ivan Wyhowski från åren 1654–56 samt rapporter från residenten Daniel Oliveberg och ablegaterna Gotthard Wellingk, borgmästare i Riga, och den blivande presidenten Gustav Lilljecrona. Och i Danzig hade svenska regeringen två ombud, Pelz och Koch, som skulle lämna löpande underrättelser om kosackerna.
Men Chmielnitskijs storslagna plan att få till stånd ett tremaktsförbund Ukraina – Sverige – Moskva mot Polen förfelades, därför att tsardömet ej ville veta av något krig med Polen, så länge Ukraina icke erkände Moskvas överhöghet. Med sin diplomatiska slughet sökte kosackdiktatorn gå en medelväg genom en »personal-union» med tsardömet, som skulle tillförsäkra hela Ukraina jämte Sitj full autonomi och en egen här av 60,000 man. Men denna personal-union vart ödesdiger för Lillryssland; det var lammets förbund med vargen. Ukrainas demokratiska självstyrelse var oförenlig med det tsariska Moskvas centralisationspolitik, och man var redan inne på ett sluttande plan, som förr eller senare måste sluta med Ukrainas politiska undergång. Förbundet med Moskva var från Chmielnitskijs sida ej heller allvarligt menat, fast han i Perejaslavl 1654 besvor de s. k. Bogdanska artiklarna, ty det dröjde ej länge, förrän han
