arbetade på ett nytt tremakts-förbund med Sverige och Transsylvanien. Men döden bortryckte honom plötsligt år 1657, och ingen var mäktig att upptaga hans mantel. Näppeligen hade han dock kunnat ana, att hans ståtliga ryttarstaty skulle resas på Kievs förnämsta torg såsom en symbol av det »enda, odelbara Ryssland», samtidigt med att detta Ryssland sökte kväva all andlig individualitet och självbestämningsrätt hos det lillryska folk, för vilket Chmielnitskij var och skall förbliva den största hjälten och fosterlandsvännen.
De tre årtionden, som följde efter Chmielnitskijs död, hava i Ukrainas historia fått namnet: ruina, det politiska, sedliga och materiella förfallets tröstlösa period. Det var en kaotisk tid av hjälplöshet och principlöshet, av trångbröstad egoism, kortsynt intressepolitik, trolöshet och svek, och det hette med rätta: Nu har den Chmiel (=Chmielnitskij) dött, som svor tsaren trohetsed, och med honom dog ock trohetseden». Och nu gällde det icke längre krig och allianser mot Polen, utan själva livsfrågan för Lillryssland, som blev en lekboll i ryska och polska händer. Genom freden i Andrusovo 1667 avträdde Polen åt Ryssland hela det lillryska landet öster om Dnjeper jämte Kiev, och enligt fördraget i Bachtjisaraj 1681 skulle det västra (högra) Dnjeper-landet lyda under Turkiet.
Det moskovitiska tsardömet förfor i förstone mycket hänsynsfullt mot det genom »personalunionen» införlivade Lillryssland, väl vetande, att ett rike, som söndrat sig inom sig självt, ej var svårt att styra. Den lillryske hetmanen skulle väljas av starsjinan (»de äldstes» råd), och tsaren hade endast att stadfästa valet. Jämte fullständig avtonomi utlovades frihet i militära och diplomatiska angelägenheter, utom gent emot Polen och Turkiet. Men vid sidan av hetmanen inrättades ett generalkrigskansli, och det vänstra Dnjeper-landet indelades i tio »regementen»
