övergå i turkisk tjänst, men ej godvilligt ville lämna från sig bulavan, hetman-staven, blev han av Dorosjenko bunden vid en kanon och sönderslets av kosackpöbeln 1668.
Under det att den vänstra Dnjeper-stranden allt mer kom i Moskvas ledband och den högra oupphörligt slets mellan polska och turkiska intressen, hade zaporog-republiken i Sitj en sista glansperiod under sin tappre kosjevoj ataman Sirko, som i fejderna mot tatarer och turkar upplivade minnet av Sahajdatjnyjs och Taras Trjacilos segersälla dagar. Det berättas om denne Sirko, att han föddes med tänder, och hans aptit lär ha varit fruktansvärd. Konsten att läsa och skriva lärde han sig aldrig (jmfr det med hans namn undertecknade smädebrevet till sultanen!), men dess skickligare blev han i stridskonsten. Han deltog i femtio drabbningar och hade sålunda gjort sig högeligen förtjänt av den eviga saligheten, ty – säger ett kosackiskt ordstäv – ju fler busurmaner man dödar, dess säkrare slipper man in i himmelriket. I sin politik var han en äkta kosack med typiskt vankelmod: än stod han på ena sidan, än på den andra, allt eftersom det lämpade sig, och ansåg sig aldrig bunden av edliga försäkringar till Moskva eller Polen, ty »nöden bryter lagen».
Hans oroliga livs största bragd timade år 1675, då Mohamed IV utsände 15,000 janitjarer, vilka i förening med 40,000 krimska tatarer skulle angripa Sitj. Khanen själv lyckades tredje julnatten smyga sig fram till en väktare, som övermannades och yppade, att zaporogerna nu höllo på att sova ruset av sig. Men de angripande upptäcktes i allra sista ögonblicket av en kosack, som händelsevis stod på utkik, och bredvid honom vakade ännu några, som spelade kort. Alla baracker (kureni) alarmerades, och en häftig eld öppnades från alla fönstergluggar. Men då den anfallande massan glesnade, hotade skotten de motliggande fönsterna, och zaporogerna övergingo därför till handgemäng med bösskolv, spjut, sabel och klubba. Av de 15,000
