Sida:Alfred Jensen. Mazepa. 1909.djvu/44

Den här sidan har korrekturlästs

30

janitjarerna undslapp knappt halvannat tusen med livet, och khanen själv flydde hals över huvud tillbaka till Krim.

Den oerhörda mängd av lik, som hotade att förpesta luften i Sitj, vållade zaporogerna huvudbry. Några föreslogo, att de skulle brännas på busurmansk sed, men flertalet tyckte att det gick åt för mycket bränsle på så värdelösa föremål. Andra tyckte, att janitjarkropparna kunde få ligga kvar på marken och bli byte för rovdjur och fåglar; men även detta billiga och osvikliga medel förkastades, enär vargar och örnar därigenom kunde få blod på tand och bli vådliga för kosackerna själva. Ej heller kunde liken begravas i jorden, ty ingen ville gräva gratis i den frusna marken, och det toge för mycken tid. Slutligen beslöts med acklamation, att liken skulle vräkas i Dnjeper för vidare befordran till ursprungslandet. Och så skedde.

Efter tacksägelsegudstjänst och glädjesalut företogs genast ett hämndetag av 20,000 kosacker till Krim, och khanen hann med knapp nöd rädda sig från Bachtjisaraj, tatarernas Alhambra, upp på bergen. Efter hemkomsten firades det lysande fälttåget med en »bankett», d. v. s. dryckesorgier, som varade i två dygn, och en allmän utdelning av ox- och fårkött från Krim ägde rum.

Sirko, som under sin skiftesrika levnad även fått pröva på förvisning till Sibirien, dog 1680 och begrovs i Tjortomlytska Sitj. Men dessförinnan avhöggo zaporogerna hans högra hand för att ha den med sig i nya strider. Nu hjälpte dock ej en dylik amulett eller talisman längre. Det var oåterkalleligt förbi med den kosackiska frihetsrepubliken. På östra Europas politiska horisont tedde sig de mäktigt växande skepnaderna av två giganter, Peter den store och Karl den tolfte, och deras kamp avgjorde för långliga tider framåt icke blott Lilla Rysslands, utan ock hela det stora Europas politiska öden.

Utgångspunkten för denna tingens nya ordning betecknas av år 1687, då Ukraina fick en utomordentligt