40
förtret för jägarna, ty björnarna försvarade honom ursinnigt, särskilt en stor hona, som måtte ha varit ungens mor. Hon fälldes snart, och vi infångade ungen, som var nästan som en människa, särskilt på händer och fötter fanns det icke björnklor, utan mänskliga naglar. Men det var den differentia, att den var bevuxen med långt hår, till och med på hela munnen, och ögonen lyste bara. Meningarna voro delade: somliga trodde, att det måste komma sig ex semine viri cum ursa; andra höllo före, att björnhonan snappat åt sig och vårdat ett mycket litet barn, som, då det ubera suxit (diat), därigenom också assumsit similitudinem animalis. Men denna unge hade varken mänsklig talförmåga eller mänskliga sedvänjor, utan blott djuriska.»
»Nu räckte drottningen honom ett päronskal, som hon sockrat. Med välbehag stoppade björnen det i gapet; men så fort han smakat därpå, spottade han ut det, rakt i synen på drottningen. Kungen brast då ut i gapskratt. Drottningen sade något på franska, men kungen skrattade ännu mer. Ludwika (Maria Luisa av Gonzaga) steg upp från bordet, synbart förtörnad. Men kungen befallde oss alla att dricka en skål för denna furie, bjöd på vin och musik och lät hämta fraucymer (fruntimmer), för att vi skulle roga oss. Först nu lät han tillkalla Mazepa och befallde oss, att vi skulle omfamna och be varandra om ursäkt. Förlåten varandra av hjärtat, ty I ären båda lika skyldiga. Så blev det äntligen försoning och vi sutto sedan vid varandras sida och drucko.»
Mazepas vistelse vid det polska kungahovet vart av
stor betydelse för hans karaktärsutbildning, ty han lärde
sig där den diplomatiska smidighet, som sedermera kom
honom så utmärkt till pass i brydsamma lägen, och hans
medfödda lättsinne fick god näring i den njutningslystna
kungastaden vid Weichsel. Men denna polska fernissa på
den råbarkade kosackhuden bidrog ock i hög grad till att
