44
östra Sibirien, och hans andre son halshöggs i Sievsk. »Så – heter det i den apokryfiska krönika om kosackerna från 1648 till 1702, som till författare hade psevdonymen Samovidets [»det åsyna vittnet», sannolikt hette han Fedor Korobka] – straffar Gud dem, som i sin högfärd ringakta andra: i stället för gods och skatter stort armod, i stället för dyrbara kareter moskovitiska bondkärror och forvagnar, i stället för livréklädda tjänare en vakt av strjeltser, i stället för strängaspel daglig gråt och jämmer över egen inbilskhet, i stället för lyx ömklig ofrihet».
Det var är 1687 som Samojlovitj fängslades och avsattes. Till hans efterträdare såsom vice konung över Lilla Ryssland valdes – Ivan Mazepa. Men gratis klättrade han icke upp på denna vacklande tron. För att Golitsyn skulle värva anhängare åt uppkomlingen inom starsjinan (kosackernas rådgivande krigskansli) måste Mazepa åt Golitsyn betala 10,000 rubel, som – åtminstone delvis – togos ur Samojlovitj’ konfiskerade förmögenhet. Och en gång uppe på denna svindlande höjd, blev Mazepas hela återstående liv ett mästerligt balanserande och vinglande, tills det oundvikliga fallet var inne.
Det kan ju vara av något intresse att taga del av den trohetsförklaring, som Mazepa avlade till Moskvas tsar omedelbart efter valet den 25 juli 1687. Den visar bäst de faktiska konsekvenserna av Chmielnitskijs »personalunion» med Moskva.
»Jag, Guds träl, lovar härmed vid det heliga Evangeliet inför Herren Gud den Allsmäktige, en person i den Heliga Trefaldigheten, att jag, hos de mest lysande och mäktige Storgosudarerna, Tsarerna och Storfurstarna Ioann Alexejevitj, Peter Alexejevitj samt Storgosudarynjan den rättrogna Tsarevnan och Storfurstinnan Sofia Alexejevna, hela Stora, Lilla och Vita Rysslands självhärskare, arvtagare, Gosudarer och härskare av många riken, stam- och arvegods i öster, väster och norr, skall vara trofast och
