48
expedition». Han blev sålunda icke »introducerad» eller officiellt erkänd såsom tysk riksfurste, men vapenskölden upptogs i de heraldiska böckerna, och Mazepa var ej sen att sätta furstemärket på sina vapen och övriga värdeföremål.
(Efter Siebmachers Allgem. grosses Wappenbuch.)
Detta bevisar emellertid till fullo, att Mazepa ända till 1707 var tsarens trogne tjänare, och hans administrativa och diplomatiska förmåga bestod ypperligt de många svåra prov, som sattes på hans person och höga ämbete. Redan år 1698 kunde han icke utan skäl skriva till Moskva: »Under loppet av mina elva år såsom hetman har jag utfört 11 sommar- och 12 vinterfälttåg, och det är ej svårt att inse, vilka vanskligheter, förluster och skövlingar zaporog-hären och hela Lillryssland nödgats lida under dessa oupphörliga tåg». Hans kännedom om Ukrainas stepper och om tatarerna kom tsar Peter lika bra till pass som när han sedermera skulle visa den flyende Karl XII vägen genom öknen till Bender. Han ingav tsar Peter planen till den nya expeditionen mot Azov, och när en lillrysk äventyrare från Poltava vid namn Petrik, skrivare hos zaporogerna, sökte uppvigla Ukraina till krig mot Moskva (1692), stod Mazepa orubbligt på tsarens bästa för »det enda odelbara Ryssland», och till sist vart Petrik dödad av en kosack.
Många orter i Ukraina erinra ännu i dag om denne märklige mans stora makt och den därmed vunna rikedomen. I födelsebyn Mazepince finnes det en kurgan (gravkulle), en väg och en källare, som bära hans namn. Vid
