62
broderat ut på sitt vis. Vare därmed huru som hälst, Mazepa var onekligen nedsmord i den polska allmänhetens ögon.
En lillrysk dvärginna höll ock på att bringa hetmanen
Mazepa på fall. Bojaren Lev Kirillovitj Narysjkin hade i
sitt hus i Moskva en lillrysk dvärginna, som av
hemlängtan rymt till Ukraina och ej ville återvända. Bojaren var
ursinnig och fordrade, att den lillryske hetmanen skulle
återskaffa henne. Här tog emellertid Mazepas ridderliga
patriotism ut sin rätt, och han gav följande besked:
»Om denna dvärginna varit ett föräldralöst hittebarn, som icke hade haft ansedda och förtjänta kosacker till fränder, skulle jag, för att behaga hans nåd bojaren, änskönt jag därmed skulle ha sårat mitt kristna samvete (enär det är syndigt att skänka bort någon kvinna såsom ofri, om hon icke är busurmanska [muselmanska] eller trälinna), ha befallt, att denna dvärginna skickades till hans nåds gård i Moskva och sattes såsom fånge på en släde. Men ehuru hon är dvärginna, en nolla i växt och utseende, är hon dock av god kosackbörd, emedan hennes far stupade i monarkens tjänst, och därför är det mig motbjudande att förfara våldsamt mot hennes frihet, varigenom jag skulle åsamka mig ömkliga klagomål från hennes släktingars sida och klander av det fria folket.»
Dvärginnan togs dock med våld tillbaka utan Mazepas vetskap eller medgivande. Moskva har alltid fått rätt gent emot Ukraina.
* *
Mazepas näst sista och mest ödesdigra kärleksäventyr
har ett särskilt intresse genom sin politiska bakgrund, mot
vilken Peter den stores jätteskepnad tydligt avtecknar sig,
under det att Karl XII:s skugga skymtar fram på avstånd.
