68
städer och skickar Nådig Fröken genom Karl[1] en skänk, som jag ber er hålla till godo med. Bevara mig i din orubbliga kärlek!»
N:o 7.
»Mitt hjärta lilla! Jag är mycket bedrövad att jag ej själv kan få tala utförligare med Nådig Fröken och göra något för att hugsvala Nådig Fröken i den nuvarande bedrövelsen. Säg åt flickan allt, vad Nådig Fröken fordrar av mig. Om för rästen dina fördömda (föräldrar!) inte längre vilja kännas vid dig, så gå i kloster ...»
N:o 8.
»Mitt hjärtas älskling! Svårliga bedrövades jag, då jag erfor, att den där trollpackan (=Mazepas tilltänkta svärmor!) ej upphör att pina Nådig Fröken, såsom hon gjorde senast i går. Jag vet själv inte, huru man skulle förfara med det odjuret. Det är min olycka, att jag, stackare, ej har tid att samspråka med eder om allt. Mer kan jag inte skriva av sorg, men så länge jag lever, skall jag, huru det än går för dig, älska dig och önska dig allt gott, men allt ont åt mina och dina fiender.»
Inalles finnas tolv sådana brev bevarade. Han erinrar i ett av de följande om hennes löfte, då hon »lämnade hans rum av sten» och då han gav henne en diamantring. I den näst sista episteln utbrister han: »Lyckligare äro mina brev, som komma i dina händer, än mina stackars ögon, som ej få skåda dig.» Och med det sista brevet sände han henne sötsaker, »en liten bok» och ett diamantarmband. – Av skrivelserna tyckes det dock framgå, att Mazepa överhuvud uppfört sig ganska hänsynsfullt mot
- ↑ Detta svenska namn tyckes bekräfta Krmanns uppgift att Mazepa hade i sin tjänst en svensk, som han ofta gjorde sig lustig över. Under kampanjen med Karl XII skänkte han den kanske något trögtänkte svensken en bägare att dricka ur »till svenske kungens ära».
