till en kvinnas råd. Ty ett polskt ordstäv säger: Där svansen får råda, kommer huvudet i våda[1].»
Ända fram till tronen i Moskva trängde Kotjubejs klagolåtar över den husliga skandalen. »Knappt har Mazepa – heter det i en skrift till tsaren – antvardat åt graven sin hustru, förrän han hittar på en ny elakhet mot mig, i det han lockar och skrämmer och med hotelser om död ber att få äkta min andra dotter, en ung flicka, för vilken han stod fadder vid det heliga dopet. Vilken sorg han vållat mig genom sina djävulska dåd för att jag inför all världen skall stå som en brottslig fader, en klentrogen kristen, och huru han sökt tvinga mig för att få sin önskan uppfylld, det kan jag ej beskriva. Nattetid smyger han sig lönligt på min dotter såsom ulven på lammet i fårastallet. Han förför min dotter i illasinnat uppsåt genom sina handskrivelser, skickar henne allehanda gåvor, såsom åt en av sina frillor, så att jag av sorg måste mista livet. Besinningslöst har jag ringt i stormklockan, så att alla fingo se mitt elände. Men icke nog med förförelse, har han ock tagit sin tillflykt till häxeri och trolldom och genom lömska funder vållat, att min dotter blivit från vettet och löper hemifrån, spottande på sin fader och moder.»
Sedan Motra återkommit till föräldrahemmet i mer eller mindre oskadat skick och låtit sina planer på Mazepa fara, tycktes det goda förhållandet mellan Ukrainas hetman och dess domare återvända i yttre måtto. De hälsade på varandra ganska förtroligt och »benketterade» stundom tappert. Men det var endast lugnet före stormen; värkligt intima hade de aldrig varit, och makarna Kotjubej – särskilt fru Ljubov – sökte endast efter tillfällen att få hämnas på sin dotters »förförare». Och sådana erbjödo sig från och med år 1707, då stora politiska tilldragelser voro i görningen. Mazepas »förräderi» kastade redan sin skugga framför sig.
- ↑ »Gdzie ogon rzadzi, tam pewne glowa bladzi»
