oss, och vi måste till slut komma under dem.» Dessutom citeras utdrag ur ett »visst brev», att svenske konungen ärnade över Dnjeper intränga i Ukraina, samla kosackiska trupper och tåga med dem rakt på Moskva.
Voro Kotjubejs anklagelser befogade eller icke? Härpå kan man svara både ja och nej. Helt visst hade Mazepa sin egen baksluga politik, och hans samvete var aldrig rent. Men lika så visst som Kotjubejs anklagelser och skvallerhistorier innerst voro framsprungna av rent personliga hämndemotiv, lika säkert torde det vara, att Mazepa före våren 1708 ännu icke hade begått något egentligt förräderi mot sin suverän och välgörare.
Frågan om Mazepas stora förräderi eller avfall – kärnpunkten i hans levnadshistoria – skall utförligt behandlas i nästa kapitel, enär den är av betydelse för vår svenska historia och domen över Karl XII, Men innan vi övergå till detta viktiga ämne, vilja vi se Kotjubejs slutliga öde.
På de hopade anklagelserna svarade Mazepa i ett brev till tsaren från Chvastov den 24 febr. 1708. Han beskärmade sig naturligtvis först över sin höga ålder och dess krämpor samt över »sorger, som närma mig till dödens port». Men han hoppades, att hans minne skulle gå fläckfritt till eftervärlden, och därför böjde han sitt »sjuka huvud för majestätets fötter för att utgjuta sitt av många bekymmer kvalda hjärta i sin yttersta olycka.» Med förakt avvisade han beskyllningarna, bedyrade vältaligt sin trohet och bad om rättslig undersökning för att få sin oskuld lagd ådaga.
Tsar Peter trodde ännu blint på sin lillryske hetman, och i själva verket hade han ännu ingen reell anledning att skänka allvarlig misstro åt en mångårig trotjänare, som varit honom till ovärderlig hjälp i Ukraina och som faktiskt redan motstått många frestelser att svika tsaren. I sitt svar av den 1 mars 1708 skrev Peter mycket välvilligt, att han visserligen hört talas om saken, men på grund av
