76
sitt tåg till Polen skjutit den åsido. Men det onda får icke ligga orört», och därför borde Mazepa med list locka till sig de båda skälmarna Kotjubej och Iskra, men låta deras budbärare vara oantastade för att så mycket lättare få dem båda i sitt våld. Sedan skulle de föras till tsaren. Till sist lugnade tsaren Mazepa med löftet att oförtövat sända honom två regementen, som hittills kvarhållits i Smolensk i händelse av svenskarnas antågande. Och efter ett nytt brev från Mazepa skrev tsaren omgående (den 11 mars) att de »falska angivarna» skulle föras till Kiev för rättslig undersökning, något som på den tiden var liktydigt med tortyr.
Kotjubej och Iskra hade frivilligt begivit sig till Smolensk för att undkomma Mazepa och ställa sig under tsarens hägn. Där fängslades de och fördes till Vitebsk för »förhör.» Under grym tortyr avprässades dem äskade upplysningar om deras ägodelar och om Mazepas förmenta underhandlingar med polackerna och svenskarna. Kotjubej satte upp en lång lista på sina värdesaker och reda pänningar, och i likhet med Iskra tog han under tortyren tillbaka sina beskyllningar mot Mazepa. Även efter förhöret fingo de 3–6 slag. Den 24 april skrev tsaren till greve Golovkin: »Enär Kotjubej är mycket gammal och ofanligt skröplig, får man inte pina honom med frågor mer, för att han inte måtte dö i förtid.» För sin lögnaktighet dömdes Kotjubej och Iskra till döden; tsarens order lydde: »Halshuggning eller hängning – vilket som hälst.» En tredje angivare, popen Ivan Svjatajlo, förvisades till Solovetska klostret i Norra Ishavet.
Dödsdomen värkställdes meddels halshuggning den 15 juli 1708 i Borstjagovka nära Bialacerkiew. Liken lågo under gudstjänsten ute till allmänt beskådande och fördes sedan med båt till Kiev, där de begravdes i Grottekyrkan. Kotjubejs blodiga skjorta bevaras ännu i Pokrovska kyrkan i byn Zjuki (guvernementet Poltava). Dagen efter avrättningen skrev Mazepa en rapport om sin tilltänkta
