Sida:Alfred Jensen. Mazepa. 1909.djvu/94

Den här sidan har korrekturlästs

80

wåld at anlägga främmande kläde-drägter och gjordt det vid en förändring i Religion. Derutaf stälde sig Mazeppa och hans underhafwande före at om Czaren finge genom detta kriget friare händer än han ännu hade, torde ock ordningen komma til dem; fördenskull vore nödigt at täncka på medel och utwägar, huru sådant måtte förekommas.»

Adlerfelt, mer sakligt refererande än den resonnerande fältprästen, skriver kort och gott: »Om Mazepa då (1708) hade haft mer ståndaktighet, skulle konungens tåg kanske ha blivit lyckligt. Men enär denne gubbe började vackla, sannolikt i den tron att han kunde återvinna tsarens ynnest, lät han den svenske kungen någon tid vara i Severien utan att tyckas vilja besluta sig för att mottaga honom i Ukraina.

Den redan nämnde markisen de Bonac, en vaken, men för Stanislaw partisk iakttagare av de diplomatiska förvecklingarna under fälttåget, har ej mycket, men nästan uteslutande förmånligt om Mazepa att säga: »Han hade värdighet av kosackgeneral, samlade en ansenlig rikedom, var fruktad och respekterad av de folkstammar, som voro honom underdåniga, hade gjort sig oumbärlig för tsaren, som icke längre kunde hålla dem i styr utan honom, och han var fruktad av polackerna och ansedd bland turkarna. Det fanns i dessa avlägsna näjder knappt en enskild man, som kunde mäta sig med Mazepa i rikedom. Han stod därigenom över många furstar och ännu mer genom sina själsegenskaper. Men kärleken till fosterlandet och denna hemlängtan, som nästan aldrig slocknar i människans hjärta, drogo honom från detta lyckliga tillstånd. Han tröttnade på en överhöghet, blandad med avhängighet, och fann det bättre att vara rådsherre i ett fritt land än att under moskoviternas myndighet förbliva ledaren av hela förvaltningen i Ukraina. Han trädde därpå i diverse förbindelser med flere herremän i Polen, och då han såg, att den svenske kungen beslutat sig för kriget mot Moskva, erbjöd han