82
Mazepa ville begagna Karl XII såsom ett medel att förvärkliga sina egna planer och att han lockade kosackerna med sig genom att säga, att den svenske kungen enkom sänts av Gud till deras befrielse.
I senare delen av 1700-talet levde i Lillryssland en fortifikationsofficer, Alexander Ivanovitj Rigelman (d. 1789), vars släkt inflyttat till Ryssland med tsarevitj Alexejs brud Charlotta Sofia. Han slog sig efter avskedet från statstjänsten ned på en egendom nära Tjernigov, där han utarbetade ett märkligt arbete om Lillrysslands historia. Däri förekommer följande omdöme om Mazepa: Han inlät sig under det ihållande kriget i förbindelser med svenske konungen för att få en utväg att slippa ifrån den ryske gosudarens överhöghet och i lillryska näjder trygga sin ställning såsom självständig furste med tillhjälp av Karl XII, i vilkens skydd han anförtrodde sig, i början dock hemligt. Hans förräderi var likväl icke så fördelaktigt som han inbillat sig, ty ehuru konungen på hans inrådan tågade till Lillryssland, höll konungen honom nästan under bevakning. Och då Karl XII icke fann lillryska anhängare där, trodde han, att han var bedragen av hetmanen eller – såsom ock verkliga förhållandet var – att lyckan hade svikit honom.»
Dessa kortfattade karaktäristiker, som hava ett visst värde såsom uttryck för den dåtida uppfattningen inom olika läger, äro icke alldeles oriktiga, ehuru de naturligtvis endast delvis innehålla sanningen om Mazepa. Att få den fullt sanna bilden av Mazepa låter sig näppeligen göra – därtill var hans karaktär för komplicerad och källorna för vårt vetande om honom och hans oroliga tid för grumliga och för otillräckliga, ty det ges djup i människosjälens gömslen, över vilka inga arkivforskningar kunna sprida ljus. Men närmast sanningen kommer man väl, om man såsom de innersta drivfjädrarna till Mazepas avfall från tsaren betecknar de båda huvudegenskaperna hos Mazepa: personlig maktlystnad och feghet.
