Det har funnits och finnes väl än åtskilliga, som i Mazepa vilja se en ny Konrad Wallenrod, den genom Adam Mickiewicz’ ståtliga dikt[1] förhärligade tyske ordensriddaren, som vigde sitt liv åt svek och förställning för att i dödsstunden få avkasta masken och triumfera över arvfienden, som han bragt till undergång. Ingenting kan gärna vara oriktigare, ty Mazepa hade intet av en Wallenrods oböjliga viljestyrka, och ännu mindre hade han glädjen att omedelbart före sin ömkliga död få njuta av den moskovitiske fiendens nederlag. Mazepa var helt enkelt en lekboll, ett verktyg för de båda stora personligheter och makter, som då utkämpade den stora striden om det östra Europa. Han föll, därför att hans svaga position i längden var ohållbar och därför att han ej var skarpsynt nog att inse, hurusom Karl XII under de förhållanden, som faktiskt voro rådande i Ukraina, förr eller senare måste vika för den moskovitiska segheten och numerära övermakten. Att han i denna sitt livs värsta konflikt bröt sin trohetsed mot tsaren, det betyder härvidlag föga. Härutinnan upprepade han blott sina föregångares karaktärslösa politik, och mened hade blivit hans andra natur. Den, som redan hade lämnat Johan Kazimir för den turkvänlige Dorosjenko och svek Dorosjenko för den moskovitiskt sinnade Samojlovitj – den behövde ej göra sig synnerliga samvetsskrupler för att han efter upprepade frestelser vände tsar Peter ryggen, i hopp om en ännu mäktigare gynnare.
Men vi vilja ej förhasta oss i vårt omdöme, utan låta fakta tala sitt objektiva språk. Tyvärr äro dessa sakförhållanden mycket ofullständiga och delvis icke bevisligt konstaterade. Karl XIl:s fältarkiv är som bekant försvunnet. De dokument, som utgivits av Bantysj-Kamenskij och Evarnitskij, innehålla få brev av och till Mazepa från 1706 till 1710. Överhuvud hade Mazepa de zaporogiska atamanernas
- ↑ Svensk översättning i Polska skalder, I (1899).
