84
nedärvda obenägenhet att binda sig genom skriftliga handlingar, och hans egna papper förstördes dels av honom själv, dels av ryssarna. Det enda arkiv, som skulle kunna bringa klarhet över många dunkla punkter, är Stanislaw Leszczinskis papper; men även de äro skingrade eller förstörda och i alla händelser ha de hittills varit oåtkomliga för den historiska forskningen. Såsom bevis på den sluga försiktighet, varmed Mazepa handlade bakom tsarens rygg, behöver endast påpekas, att inga slaviskt skrivna dokument meddela något om den mystiske sydslaviske ex-biskop (hans namn lär ha varit Rufim), som tjänstgjorde såsom underhandlare med Karl XII och Stanislaw Leszczinski, så att de ryska historieforskarna i denna dunkla punkt varit uteslutande hänvisade till svenska och andra utländska sagesmän.
Lyckligtvis hava vi i det ryska statsarkivet en källskrift, som bringar åtskillig reda i detta kaos av lögner, ränker och stämplingar. Det är den mycket utförliga redogörelse, som Orlik den 1 Juni 1721 skrev till Stefan Javorskij, den mäktige metropoliten av Rjazan, då han efter freden i Nystad gjorde ett fåfängt försök att försona sig med Peter I. Orlik, den lillryske hetmanens »generalskrivare» eller sekreterare, var visserligen part i egen sak, och hans minne kunde naturligtvis svika vid skildringen av tilldragelser, som lågo femton år tillbaka i tiden. Men den ångerfulla, frimodiga omständlighet, varmed han återgiver sin förmans yttranden och åtgärder samt sina egna reflexioner, gör ett mycket trovärdigt intryck, oavsett att Orlik synes mig ha varit den mest sympatiska och hederligaste i det blandade sällskap av zaporoger, äventyrare och legoknektar, som samlade sig kring Mazepa och seglade i hans grumliga kölvatten.
Ända till Kotjubejs avrättning i Juni 1708 var förhållandet mellan tsar Peter och Mazepa synbarligen det bästa. Vi veta redan, vilket gott intryck den unge tsaren fick i Troitska klostret hösten 1689 av sin lillryske hetman,