då denne med sin kameleontartade snabbhet skiftade politisk färg och lämnade den fallna tsarevnan Sofia i sticket för att tillbedja den uppgående solen. Mazepas ovanliga karriär bevisar, att han måste hava haft ett mycket vinnande sätt och en ovanlig förmåga att tjusa – icke blott svaga kvinnor, utan ock män allt ifrån den galante konung Johan Kazimir till den brutale, häftige och misstrogne tsar Peter, och det faktum, att Mazepa i tjugo är – ofantligt mycket längre än någon lillrysk hetman före eller efter honom – kunde behålla sin svåra position, skulle icke hava varit möjligt, därest icke Mazepa hade varit en lika trogen som nitisk ledare av Ukrainas angelägenheter i tsardömets tjänst. Tsar Peter, äljes icke utan skäl mer eller mindre misstrogen mot sina rådgivare och undersåtar, sviktade ju icke ens i sin goda tanke om Mazepas ärlighet vid Kotjubejs anklagelser, och man känner endast ett fall, då tsaren på sitt vanliga skämtsamma sätt lät hetmanen förstå, att även hans huvud satt löst på axlarna. Det var vid ett gästabud hos Mensjikov, där tsaren gjorde en antydan om sin avsikt att ombilda kosackerna till reguljära ryska trupper. Då Mazepa invände, att man ej borde oroa kosackerna i otid, hade Peter ryckt honom i knävelbårarna, kallat honom förrädare och skrikit: »Nej, nu är det tid för mig att ta itu med er.»
I samband med Mazepas personliga feghet och bakslughet stod utan tvivel hans misstro till zaporogerna och lillryssarna i allmänhet, och denna ringaktning underblåstes genom hans polska uppfostran. I detta avseende uttalade han sig själv mycket oförbehållsamt inför tsaren. »Mina föregångare – yttrade han en gång till honom – voro antingen odugliga människor eller alltför bundna vid gamla traditioner och bruk, och regeringen misskrediterade dem även i kosackernas ögon. En hetman måste handla så, att han främjar tsarens intentioner utan att därför mista förtroendet hos de sina. Detta ernås, om han i de minsta saker står på kosackernas bästa, så att de i honom se en
