94
hon aldrig visste om det var hennes tur eller inte. Därför sökte hon nu genast upp sin igelkott.
Hennes igelkott var just inbegripen i ett trevligt litet slagsmål med en annan igelkott; och då tyckte Alice det passade vådligt bra att krockera dem med varandra. Det enda var att hennes flamingo just hade råkat spatsera ut i trädgården, där hon kunde se den flaxa hjälplöst omkring för att försöka komma upp i träden.
Då hon hade fått fatt flamingon och kommit tillbaka, var slagsmålet över och båda igelkottarna borta; »men det gör inte mycket till saken», tyckte Alice, »alla portarna har ju ändå gått bort från den här sidan av planen.» Så stack hon flamingon stadigt under armen för att han inte skulle rymma igen, och kom tillbaka för att prata med sin vän Kattegattkatten.
När hon fann honom, såg hon till sin överraskning en hel folkskockning omkring honom: där var en dispyt mellan mästermannen, kungen och damen, som alla talade på en gång, medan de andra teg och såg mycket oroliga ut.
Så snart Alice kom inom hörhåll, ropade alla tre på henne och bad henne avdöma tvisten, och de upprepade alla sina åsikter för henne; men som de alla talade på samma gång, var det mycket svårt för henne att riktigt få reda på, vad de sade.
Mästermannens åsikt var, att man inte kan hugga nacken av ett nacklöst huvud; han hade aldrig gjort det förr och ämnade inte på gamla dar börja med sådana nya konster.
