100
»Nej nu vet jag!» utropade Alice, som inte hade hört på de sista orden. »Den hör till växtriket. Den ser ju inte ut som en växt, men den hör till växtriket.»
»Alldeles ense med dig!» sade hertiginnan; »och moralen härutav är: ’Var vad du vill synas vara!’ — det vill säga, enklare uttryckt: ’se till att du aldrig inbillar dig att du bör tro dig vara annorlunda beskaffad än vad det kunde tyckas att det skulle synas för andra att du vore eller kunde hava varit därigenom att du ej vore så beskaffad som du kunde ha förefallit andra att vara om du hade velat synas annorlunda beskaffad för dem än du skulle ha tyckts!’»
»Det där skulle jag kanske förstå bättre om jag finge det skriftligt», sade Alice mycket hövligt; »när jag hörde Er säga det så här muntligt, kunde jag inte riktigt följa med.»
»Det är alls ingenting mot vad jag kunde ha sagt om jag bara hade velat», sade hertiginnan mycket belåten.
»Besvära Er för all del inte med att säga någonting ännu längre än det där», sade Alice.
»Åh jag ber! tala inte om mitt besvär!» sade hertiginnan. »Du må gärna betrakta som ditt eget allt vad jag hittills har sagt; — jag skänker dig det av hela mitt hjärta!»
»Det var mig en billig present!» tänkte Alice. »Jag är glad att inte få sådant skräp till min födelsedag!» Men hon vågade inte säga det högt.
»Tänker du nu igen?» sade hertiginnan och borrade åter ner sin spetsiga lilla haka i Alices axel.
