104
»Det häran — ää — eller — — det däran öö — öö — fröken här skulle höra din historia», sade gripen. »Börja på nu!»
»Jag skall förtälja henne den!» sade den Falska Sköldpaddskalven med en djup och ihålig röst; »— sitt ner båda två, och säg inte ett ord förrän jag har slutat.»
Och så satte de sig och ingen talade ett ord på en lång stund. Till slut tänkte Alice: »Hur skall han nånsin kunna sluta, om han aldrig börjar?» Men hon väntade tåligt.
»För mycket, mycket länge sedan», sade den Falska Sköldpaddskalven tillsist, med en djup suck, »var jag en Ärlig Sköldpaddskalv.»
Sedan var det tyst en lång stund igen, utom att gripen då och då, gripen av stundens allvar, utropade: »N-rrrrrråhh! N-rrrrrråhh!» — och att den Falska Sköldpaddskalven snyftade så hjärtat ville brista. Alice hade god lust att stiga upp och gå sin väg och säga: »Tackar ödmjukast, min herre, för Er högst intressanta historia» — men hon tänkte att det ändå måste komma någon fortsättning, och därför satt hon kvar och sade ingenting.
»När vi var små», sade den Falska Sköldpaddskalven äntligen, något lugnare, men allt ännu avbrytande sig själv med en snyftning då och då, »— så gick vi i skolan i havet. Vår lärare var en hederlig gammal själ — vi kallade honom magister.»
»Varför kallade ni honom magister, om han inte var magister?» frågade Alice.
»Vi kallade honom magister för att han var så fet»,
