Just i samma ögonblick tyckte Alice det började kännas så lustigt. Hon visste inte riktigt vad det var, förrän hon märkte att hon hade börjat växa igen. Då tänkte hon först på att stiga upp och lämna domssalen; men vid närmare besinnande beslöt hon stanna där hon var, så länge där fanns utrymme nog för henne.
»Var så god och kläm mig inte!» sade sjusovaren, som satt bredvid henne, »jag kan knappt andas.»
»Jag kan inte hjälpa det», svarade Alice mycket milt, »jag växer.»
»Du har ingen rätt att växa här», sade sjusovaren.
»Prata inte strunt», sade Alice modigare, »du växer ju själv också.»
»Ja ja, men jag växer lagom», sade sjusovaren; »måtta i allt!» Och han steg mycket buttert upp och gick över till andra sidan av salen.
Under hela denna tid hade drottningen inte upphört att stirra på hattmakaren; och just då sjusovaren gick genom salen, sade hon till en av rättstjänarne: »Hämta mig programmet för sista konserten!» Då darrade den stackars hattmakaren så skorna lossnade.
»Avlägg ditt vittnesmål», röt kungen vredgad, »eller låter jag hugga nacken av dig, — du må vara nervös eller inte!»
»Jag är så sjuklig och klen, Ers Majestät», började hattmakaren med bävande röst, »och jag hade inte haft mer än en veckas tid på mig för att äta mitt mellanmål, — och smörgåsarna blev allt tunnare och tunnare, — och teet tindrade —»
»Vad var det som tindrade?» frågade kungen.
»Det började med te», sade hattmakaren.
