124
»Naturligtvis började ’tindrade’ med t!» sade kungen argt, »tror du inte jag kan stava? Gå på!»
»Jag är så sjuklig och klen», fortsatte hattmakaren, »och sedan började nästan allt annat tindra med; — men påskharen sade —»
»Ne-ej!» inföll påskharen ivrigt.
»Jo-o!» sade hattmakaren.
»Inte se’n heller!» sade påskharen.
»Han förnekar det!» sade kungen; »utelämna den delen av vittnesmålet!»
»Nå, sjusovaren sade nu i alla fall», — fortsatte hattmakaren och såg sig ängsligt om för att se om sjusovaren också skulle förneka det; men sjusovaren förnekade ingenting, för han sov.
»Och sedan», fortsatte hattmakaren, »tog jag mig en smörgås till —»
»Men vad sade sjusovaren?» frågade ett av jurydjuren.
»Inte minns jag!» sade hattmakaren.
»Du måste minnas», anmärkte kungen, »för annars låter jag hugga nacken av dig!»
Den arma hattmakarens tekopp och smörgås föll till golvet, och själv föll han på knä. »Jag är så klen, så klen, Ers Majestät», började han.
»En mycket klen talare är du åtminstone!» sade kungen.
Här upphävde ett av marsvinen ett bifallssorl, men det stävjades genast av rättstjänarne. (Det där är ett litet svårt ord, och därför skall jag förklara det för dig. De tog en stor påse av säckduk, som snördes
