till med ett snöre kring öppningen, och i den påsen stack de in marsvinet, och så satte de sig på den.)
»Det var bra att jag fick se det där», tänkte Alice. »Jag har så ofta sett i tidningarna, att där står bland ’Rättegångs- och Polisärenden’: ’Auditoriet upphävde ett bifallssorl, men det stävjades omedelbart av rättstjänarne’; — och jag har alltid undrat vad det där var.»
»Om det är allt vad du har att anföra i sak, så kan du avträda ur rätten», sade kungen.
»Jag har inga andra rätter med mig än te och smörgås», sade hattmakaren.
Här upphävde det andra marsvinet ett bifallssorl och stävjades omedelbart.
»Se så, nu äro vi av med marsvinen!» tänkte Alice; »nu går det visst raskare undan.»
»Jag skulle gärna vilja få dricka ur mitt te», sade hattmakaren med en ängslig blick på damen, som läste igenom konsertprogrammet.
»Gå nu!» sade kungen; och det lät hattmakaren inte säga sig två gånger: han rusade ut med en sådan fart att han glömde skorna efter sig.
»— och var så snäll och hugg nacken av honom därutanför!» tillade drottningen, vänd till en av rättstjänarne; — men hattmakaren var utom synhåll innan rättstjänaren ens hann fram till dörren.
»Nästa vittne!» ropade kungen.
Nästa vittne var hertiginnans köksa. Hon hade peppardosan i handen, och Alice gissade vem det var, redan innan hon kom in, för att alla nere vid dörren började nysa.
