132
»Nej, det är den inte», sade den vita kaninen, »och det är det allra underligaste i hela saken.» (Juryn såg tveksam ut.)
»Han måtte ha efterapat någon annans handstil», sade kungen. (Juryn såg åter tillfredsställd ut.)
»Med förlov, Ers Majestät», sade Hjärter Knekt, »jag har inte skrivit det, och de kan inte heller bevisa att jag har skrivit det: det är inte undertecknat.»
»Så mycket större skam för dig!» sade kungen. »Det röjer tydligt din onda avsikt. Om du inte hade menat något ont med det, skulle du ha skrivit ditt namn under det, som en hederlig karl.»
Det blev ett allmänt bifallssorl efter detta: det var första gången som kungen sade någonting riktigt vackert den dagen.
»Det där bevisar ju hans brottslighet», sade drottningen.
»Det där bevisar ju varken det ena eller det andra», sade Alice. »Ni vet ju inte ens ännu vad verserna är om!»
»Läs upp dem!» befallde kungen.
Den vita kaninen satte på sig sina brillor. »Var skall jag börja, Ers Majestät?» frågade han.
»Börja från början», sade kungen allvarligt. »Läs sedan vidare genom hela fortsättningen. Och sluta, när du har kommit till slutet.»
Så här lydde de verser, som den vita kaninen läste upp:
»Du sade, att du varit här,
och ropat högt mitt namn;
— men ej min bostad fästad är
i vida havets famn.
