134
tror då inte att det finns det ringaste grand av mening i alltihop»; — men ingen av dem försökte förklara vad där stod på papperet.
»Om där inte finns någon mening i alltihop», sade kungen, »så är det bra mycket mindre bråk med det: — då behöver vi ju inte fundera över det! — Men ändå, — ändå, — jag vet inte riktigt, —» sade han, i det han bredde ut verserna på sitt knä och såg på dem med ena ögat, »— jag tycker nog här är något slags mening i dem ändå! — ’Ej min bostad fästad är i vida havets famn —’ är din bostad fästad i vida havets famn, vasa?» frågade han av knekten.
»Nej, hur skulle jag kunna bo där?» sade knekten och skakade vemodigt på huvudet. Och det hade han rätt i, för han var ju av papper.
»Det där passar alltså fullkomligt in på honom», sade kungen, och mumlade sedan vidare: »—…’det veta vi förvisst’ — det där syftar förstås på jurydjuren;— ’jag gav dig en, du gav mig två —’, — där är det tal om tårtorna, förstås —»
»Ja men sedan står där ’de kommo åter snart ändå’», sade Alice.
»Ja ja, där är de ju!» sade kungen och pekade triumferande på tårtorna, »ingenting kan vara tydligare. Och se här vidare: ’— förrän hon mist sitt vett —’ har du mist ditt vett, min älskling?» frågade han av drottningen.
»Nehej!» skrek drottningen förbittrad och kastade ett bläckhorn efter ödleungen medan hon talade. (Den stackars lilla Ville hade slutat upp att skriva med fingret på sin griffeltavla, då han märkte att det inte
