138
stora systers knä, och såg hur hennes klara ögon tittade in i stora systers ögon, och hörde själva tonfallen i hennes röst, och såg för sig den där lustiga skakningen på hennes huvud, när hon skakade undan det långa håret som alltid ville falla ner i hennes ögon; — och ju längre hon lyssnade — eller tyckte sig lyssna, — dess mera uppfylldes hela landskapet av de underliga varelserna i hennes lilla systers dröm.
Det långa gräset prasslade vid hennes fötter, då den vita kaninen skyndade förbi; — det skrämda mösset plaskade genom de salta vågorna där bredvid; — hon kunde höra skramlet av tekopparna, då påskharen och hans gäster intog sin ändlösa aftonmåltid tillsammans, — och Hjärter Dams rytande, då hon dömde sina olyckliga undersåtar att avrättas; — än engång nös den lilla grisen i hertiginnans famn, medan fat och tallrikar brakade omkring henne; — än engång fylldes luften av gripens skrik, av gnisslet från ödleungens griffel, av muttrandet från de stävjade marsvinen och av den arma Falska Sköldpaddskalvens avlägsna snyftningar.
Så satt hon där med slutna ögon, och trodde halvt sig själv försatt till barndomssagans underland, fast hon visste att hon bara behövde öppna dem igen för att återvända till den vardagliga verkligheten, — då skulle hon blott höra gräset prassla för vinden och vågorna sorla i säven; tekopparnas skrammel skulle förbytas i fårahjordens bjällerklang och Drottningens gälla röst i herdegossens stämma; gripens skrik och alla de andra sällsamma ljuden skulle förvandlas till det otydliga stojet från lantgården bredvid, och bölet
