20
tänkte hon. »Jag håller bestämt på att bli liten igen.» Hon steg upp och gick att mäta sig själv längs bordsbenet, och då såg hon att hon var ungefär precis en halv meter lång och blev allt mindre och mindre; och hon märkte snart att det var därför att hon höll solfjädern i handen; och då släppte hon den fort, just i rättan tid för att inte alldeles krympa ihop till alls intet.
»Det var då en räddning i nödens stund!» sade Alice, försvarligt uppskrämd över den plötsliga förändringen, men ganska glad över att finna att hon ännu fanns; »och nu skall jag gå in i trädgården!» och så sprang hon fort till den lilla dörren; men ack! Den lilla dörren var stängd igen, och den lilla guldnyckeln låg uppe på bordet som förut, »och nu är det ännu värre», tänkte den stackars flickan, »för så här liten har jag aldrig förut varit, — aldrig nånsin! Fy vad det är otäckt, det här!»
Just då hon sade det, halkade hon och slant, och — plask! låg hon ända till hakan i saltvatten.
Först trodde hon att hon hade fallit i havet på något sätt, »och då far jag förstås hem med kustbanan», tänkte hon. (Alice hade en gång varit vid havskusten, och då hade hon märkt att därifrån far man hem med kustbanans tåg.) Men snart kom hon under fund med att hon hade fallit ner i den tåreflod som hon hade gråtit medan hon var stor.
»Jag önskar jag inte hade gråtit fullt så mycket!» sade Alice medan hon simmade omkring och försökte komma till stranden. »Nu måste jag väl till straff drunkna i tårar! det blir bra lustigt! Men allting är bra lustigt i dag!»