TREDJE KAPITLET.
Kapplöpning och sagosoppa.
De såg högst kuriösa ut, då de samlade sig på stranden; — fåglarna med våta och ruggiga fjädrar, djuren med drypande päls, och allesamman genomblöta, tvära och buttra.
Först och främst gällde det naturligtvis för dem att bli torra igen. De hade en rådplägning härom, och efter en liten stund tyckte Alice att det var helt naturligt att prata med dem som med gamla bekanta. Hon hade ett långt samtal med en papegoja, som till sist råkade ur humör och sade: »Jag är äldre än du och då vet jag bättre»; och det ville Alice inte gå in på utan att få veta hur gammal papegojan var; och det ville papegojan på inga villkor erkänna; och då var det ingenting vidare att göra åt den saken.
Till sist sade mösset, som tycktes vara en högst myndig person ibland dem: »Sitt ner allesammans och hör på! Jag vet någonting så torrt att ni snart blir torra allihop!» Och så satte de sig alla i en stor ring med mösset i mitten. Alice höll ögonen ängsligt fästa på mösset, för hon hade klart för sig att hon skulle få en faslig förkylning, om hon inte blev torr mycket snart.
»Ä-hm!» sade mösset med viktig min. »Är ni alla färdiga nu? Det här är det allra torraste jag vet. Tyst
